humanspecies

Jag hatar att ni ska vara döda.
Jag hatar att du inte vaknade när jag och mamma åkte för att se dig en sista gång.
Jag hatar att du var kall och inte varm.
Jag hatar att du inte såg ut som dig.

Men mest av allt, av allt de jävla sakerna
så hatar jag att du är borta.
För att du var och är en far för mig, föralltid.

Jag älskar dig Morfar.
Försvinn inte snälla.

fÖrsvann han, morfar, gubben i gammelstad som han kallade sig varje gÅng han ringde.

hittade din dÖdsannons idag.

den mest grÅtfyllda helgen nÅgonsin.

jag insÅg nu att hon kanske dÖr innan jag kommer hem till luleÅ

Tittade nyss på ett gammalt inlägg där jag skrev att jag inte alls var pepp på att gå ut gymnasiet.

Nu efter man fått känna hur det är att vara student på folkhögskola, är det helt förändrad synvinkel.
Jag var skitskraj att åka dit, kände det i magen liksom. Känner det fortfarande, men det är en helt ny fantastisk grej liksom. Aldrig någonsin har jag träffat en sån stor skara folk, som man trivs med, helt! Liksom, alla kommer överens och alla gillar alla, verkligen. Behöver inte känna mig blyg alls, och det i sig känns konstigt. Men är mycket gladare människa utav det känner jag. Utbildningen går bättre och bättre, att lära sig mera om ljud känns samtidigt spännande men även en rädsla för att göra fel (Varför är det alltid så?) Nåja, jag bättrar mig.
Nu idag, när jag var på toan på Allstars så klappade jag, för att höra om det fanns nå efterklang. Det gjorde det inte, men i toalettbåset (för de som har blyga blåsor, eller bara vill skita, så att säga) fanns det efterklang.
Jag och Micke snackade om Ellära, formeln för parallel och blandade kopplingar, hur man räknar ut hur många ohm det är i resistans osv, i säkert 20-30 min. Kände mig hyffsad lärd och smart. OM EL LÄRA! Något som jag har svårt för, men i praktiken går det bra, eller bättre och bättre!

Jag är satans nöjd med mina val, iallafall nu, och mer än så behöver jag väl inte känna? För man ska väl leva i nuet? Eller?

Det finns ju också nackdelar med att gå i Haparanda, man saknar hemmet, kompisarna, även de man gick med i gymnasie (OFC liksom), Emilia, Familjen, you name it liksom. Men när man trivs så bra så glömmer man det, fastän det är där, de är alltid där.

Känner mig grymt nöjd iallafall.
Stor kärlek till de kärleksfulla i Haparanda och i Luleå, och en stor fet kyss till min underbara flickvän Emilia Olofsson!

Love is big.

Folk stog med massan, med svajjande svansar, som sakta sänktes nerför en nervig väg.
En svan stog i mitten.
Hon sjöng som bara den.
Hon sjöng att natten var svart, fastän det var morgon.
Du ser, min vän, då kylan brinner. Fast i din kropp, är det inte vi som anländer.

..

Min vän, min kamrat, mitt skratt, min bak!
Vad hör du nu, vad säger du nu?
Vi har än en gång gått tillbaka, till rännstenen, till avloppet
Som jag och min rumskamrat aldrig rensar.
För vi orkar inte.

...


Den sjuke sitter vid sitt metallbord, men den är gjord av plast
För han trodde, oja, han trodde att det var ännu en gång av röd plast
Den bästa sorten, naturligtvis
Som bara finns i Asien, eller i en mångfalds kulturkris
Där rimmade jag, där fick jag till det, där brann skaran, vad är en skara?
Är det som liemän har? Är det den dom har när dom tar?
Då dom tar ett liv, (jag vill nästan säga kliv, för att det rimmar så bra men det hade förstört mitt flow.)
Ja, ja, ja, ja mitt barn,
Jo, jo jo jo jo min bror
Nej, nej nej min mor
Kalla på min syster, var är hon?
Är hon med den andre?
och sover?

...

Jag hör hur du låter, hur din röst skär i en glasbit
Eller är det glasbiten som skär i din röst
Har den blött sig? Har den gjort sitt test?
Å dagarna går, medans vi står kvar
I Luleå har jag en gång stått
Men nu är det en helt ny stad.
För mig, för mig, för mig,
Min roadtrip, med en trio
Där ingen inte heter vad dom inte vill heta
Där ingen föds med namnet Torgny.