Biggity
Tittade nyss på ett gammalt inlägg där jag skrev att jag inte alls var pepp på att gå ut gymnasiet.
Nu efter man fått känna hur det är att vara student på folkhögskola, är det helt förändrad synvinkel.
Jag var skitskraj att åka dit, kände det i magen liksom. Känner det fortfarande, men det är en helt ny fantastisk grej liksom. Aldrig någonsin har jag träffat en sån stor skara folk, som man trivs med, helt! Liksom, alla kommer överens och alla gillar alla, verkligen. Behöver inte känna mig blyg alls, och det i sig känns konstigt. Men är mycket gladare människa utav det känner jag. Utbildningen går bättre och bättre, att lära sig mera om ljud känns samtidigt spännande men även en rädsla för att göra fel (Varför är det alltid så?) Nåja, jag bättrar mig.
Nu idag, när jag var på toan på Allstars så klappade jag, för att höra om det fanns nå efterklang. Det gjorde det inte, men i toalettbåset (för de som har blyga blåsor, eller bara vill skita, så att säga) fanns det efterklang.
Jag och Micke snackade om Ellära, formeln för parallel och blandade kopplingar, hur man räknar ut hur många ohm det är i resistans osv, i säkert 20-30 min. Kände mig hyffsad lärd och smart. OM EL LÄRA! Något som jag har svårt för, men i praktiken går det bra, eller bättre och bättre!
Jag är satans nöjd med mina val, iallafall nu, och mer än så behöver jag väl inte känna? För man ska väl leva i nuet? Eller?
Det finns ju också nackdelar med att gå i Haparanda, man saknar hemmet, kompisarna, även de man gick med i gymnasie (OFC liksom), Emilia, Familjen, you name it liksom. Men när man trivs så bra så glömmer man det, fastän det är där, de är alltid där.
Känner mig grymt nöjd iallafall.
Stor kärlek till de kärleksfulla i Haparanda och i Luleå, och en stor fet kyss till min underbara flickvän Emilia Olofsson!
Love is big.
Nu efter man fått känna hur det är att vara student på folkhögskola, är det helt förändrad synvinkel.
Jag var skitskraj att åka dit, kände det i magen liksom. Känner det fortfarande, men det är en helt ny fantastisk grej liksom. Aldrig någonsin har jag träffat en sån stor skara folk, som man trivs med, helt! Liksom, alla kommer överens och alla gillar alla, verkligen. Behöver inte känna mig blyg alls, och det i sig känns konstigt. Men är mycket gladare människa utav det känner jag. Utbildningen går bättre och bättre, att lära sig mera om ljud känns samtidigt spännande men även en rädsla för att göra fel (Varför är det alltid så?) Nåja, jag bättrar mig.
Nu idag, när jag var på toan på Allstars så klappade jag, för att höra om det fanns nå efterklang. Det gjorde det inte, men i toalettbåset (för de som har blyga blåsor, eller bara vill skita, så att säga) fanns det efterklang.
Jag och Micke snackade om Ellära, formeln för parallel och blandade kopplingar, hur man räknar ut hur många ohm det är i resistans osv, i säkert 20-30 min. Kände mig hyffsad lärd och smart. OM EL LÄRA! Något som jag har svårt för, men i praktiken går det bra, eller bättre och bättre!
Jag är satans nöjd med mina val, iallafall nu, och mer än så behöver jag väl inte känna? För man ska väl leva i nuet? Eller?
Det finns ju också nackdelar med att gå i Haparanda, man saknar hemmet, kompisarna, även de man gick med i gymnasie (OFC liksom), Emilia, Familjen, you name it liksom. Men när man trivs så bra så glömmer man det, fastän det är där, de är alltid där.
Känner mig grymt nöjd iallafall.
Stor kärlek till de kärleksfulla i Haparanda och i Luleå, och en stor fet kyss till min underbara flickvän Emilia Olofsson!
Love is big.
Kommentarer
Trackback
