Redan pepp
Har ni hört? Motörhead skall spela.
I Luleå.
Någon gång i december.
Biljetter släpps om någon vecka.
Kostar 500 sek och uppåt tror jag.
Jag vill dit! Jag skall dit!
När Kim berättade blev jag helt pirrig i fötterna (I fötterna? Yeah, wierd), tänka sig att se ett av sina favoritband sen åttan i högstadiet, ett band jag trodde jag aldrig någonsin skulle kunna få uppleva.
I nåt/några år har jag tänkt att jag måste se dom innan jag dör.
Sen kom jag på att jag måste se dom snarare innan Lemmy dör.
Peppen är stor.
Lemmy is love.
I Luleå.
Någon gång i december.
Biljetter släpps om någon vecka.
Kostar 500 sek och uppåt tror jag.
Jag vill dit! Jag skall dit!
När Kim berättade blev jag helt pirrig i fötterna (I fötterna? Yeah, wierd), tänka sig att se ett av sina favoritband sen åttan i högstadiet, ett band jag trodde jag aldrig någonsin skulle kunna få uppleva.
I nåt/några år har jag tänkt att jag måste se dom innan jag dör.
Sen kom jag på att jag måste se dom snarare innan Lemmy dör.
Peppen är stor.
Lemmy is love.
Testicular binoculars
Inte är jag så jädrans pepp på att gå ut skolan. Speciellt när man ser folk som redan har gått ut och dom säger alla att dom saknar alla.
Det är väl det som gör det, att man inte längre kommer vara i samma miljö man varit i tre år där man lärt sig mera av varandra än någonsin liksom. Man har blivit så trygg i det.
Att tänka sig att jag inte kommer se folk sitta på bänkarna just när jag har stängt igen skåpet och ska gå upp för trapporna och känna mjölksyran forsa i mig. Att inte kunna komma upp till fiket, säga hej till Evi och slå sig ned men en kopp kaffe och bara njuta av stillsamheten. Sen att bli disturbed när folk kommer och sen trivas igenom, känna skratt, asgarv och genuin stor nästan familje/syskonkärlek.
Vilket jobbigt läge liksom.
Plussidor är väl att man kommer se folk i snygga outfits (HAHAHA....) och man kan alla dricka sig en hink tillsammans.
Fast att sluta gymnasiet påminner mig lite om att sluta högstadiet.
På våran "examen" från högstadiet, minns jag att flera tjejer i klassen började gråta och säga att dom kommer sakna allihopa.
Bullshit nästan.
Jag ser dom ibland från min gamla klass och högstadie, heck jag hänger med många av dom ännu, jag ser Simme varje dag b.la, jag håller kontakten med Anton, Isse, Snickarn, Emil flera andra (Vill hålla kontakten mera, men det är saker som händer liksom.)
Men dessa tjejer som säger och gråter för den anledning. Nuförtiden om man ser dom på stan och dom ser en, inte då fan hälsar dom?
Och när jag hälsar, då ignoreras man.
Hellooo, vi gick i 4 år tillsammans (4 år med mig, var ju inte precis närvarande de första 5 mellanstadie åren i Svea) Det är ingenting man bara POFF!-glömmer.
Idioti.
Kommer sakna mera folk här.
I min klass gillar jag ändå detta folket mer än min högstadieklass, eller det är mera lättsamhet snarare!
Jag finner det synd att som en klass att man inte connected:a lite mer, som kanske i början av ettan till trean istället för just nu i slutet. Hade velat lära känna folket mera.
Det är väl det som gör det, att man inte längre kommer vara i samma miljö man varit i tre år där man lärt sig mera av varandra än någonsin liksom. Man har blivit så trygg i det.
Att tänka sig att jag inte kommer se folk sitta på bänkarna just när jag har stängt igen skåpet och ska gå upp för trapporna och känna mjölksyran forsa i mig. Att inte kunna komma upp till fiket, säga hej till Evi och slå sig ned men en kopp kaffe och bara njuta av stillsamheten. Sen att bli disturbed när folk kommer och sen trivas igenom, känna skratt, asgarv och genuin stor nästan familje/syskonkärlek.
Vilket jobbigt läge liksom.
Plussidor är väl att man kommer se folk i snygga outfits (HAHAHA....) och man kan alla dricka sig en hink tillsammans.
Fast att sluta gymnasiet påminner mig lite om att sluta högstadiet.
På våran "examen" från högstadiet, minns jag att flera tjejer i klassen började gråta och säga att dom kommer sakna allihopa.
Bullshit nästan.
Jag ser dom ibland från min gamla klass och högstadie, heck jag hänger med många av dom ännu, jag ser Simme varje dag b.la, jag håller kontakten med Anton, Isse, Snickarn, Emil flera andra (Vill hålla kontakten mera, men det är saker som händer liksom.)
Men dessa tjejer som säger och gråter för den anledning. Nuförtiden om man ser dom på stan och dom ser en, inte då fan hälsar dom?
Och när jag hälsar, då ignoreras man.
Hellooo, vi gick i 4 år tillsammans (4 år med mig, var ju inte precis närvarande de första 5 mellanstadie åren i Svea) Det är ingenting man bara POFF!-glömmer.
Idioti.
Kommer sakna mera folk här.
I min klass gillar jag ändå detta folket mer än min högstadieklass, eller det är mera lättsamhet snarare!
Jag finner det synd att som en klass att man inte connected:a lite mer, som kanske i början av ettan till trean istället för just nu i slutet. Hade velat lära känna folket mera.
