humanspecies

Ibland. Eller inte ibland, rätt ofta blir jag deprimerad av saker som har varit, gamla saker. Då jag säger gamla saker tänker jag på, ja, har ingen lust att berätta över internet då folk ändå förstår vad jag annars menar. Det blir för mycket ibland, vart jag är påväg, vad som händer, statusen i livet, och sen kommer tankar på gamla och forna ting som bara får mig att vilja riva ut hjärnan.
Det blir en klump i magen, det blir tyngre, huvudet känns inte som ett huvud. Det känns som att jag vill gråta ibland över det. Sen kommer tankar om morfar, och det tar tankarna mer neråt och jag vill bara skrika ut skithelvetet. Om han försvann, jag vill inte tänka på det samtidigt som det är där.
Just nu när jag försöker skriva det här blir jag tårögd, och det känns som att inget annat än han spelar någon roll. Jag behöver vara nöjd, det här går inte.



Jävla tårar, jävla sivdande i ögonen.


Jag hatar att jag vill få tillbaka gamla ting, men jag gillar var jag är just nu.