humanspecies

Jag hade tänkt att skriva in två dikter som jag nyss skrev, men det förfaller mig liksom inte. Så istället tar jag lite från boken jag läser Skjut Apelsinen med Mikael Niemi (Fanbrabokpunktslut)


På svenskan skulle vi redovisa böcker muntligt. Grregerrr kallade fram mig.
- Jean-Paul Sartre, sa jag. Existentialismen är en humansim.

- Friheten, sa jag. Boken handlar om att man är fri. Man kan välja att bli precis vem man vill. Det är ingen som är modig från början, utan man väljer att bli modig.

- Hur då?

- Man gör en modig handling. Trots att man är rädd kan man gå emot strömmen.

- Kan man välja att bli feg då?

- Javisst, det bestämmer man själv. Man väljer alltid sitt liv. Kanske är man feg och flyr undan jämt, men då kan man inte skylla ifrån sig efteråt. Då har man valt att leva ett fegt liv.

- Vilket stort ansvar.

- Det är det som utgör själva friheten. Man kan aldrig skylla ifrån sig. Om man inte väljer, så är det också ett val. Då väljer man att leva utan att tänka, det är många som gör så av rädsla. Om alla skulle inse hur fria de är skulle de känna enorm ångest, menar Sartre.

- Varför det?

- Just för att ansvaret blir så enormt. Det finns ingen Gud, inget öde. Det finns bara du själv och ditt enda liv.

- Tack, nickade Greger. Mycket bra. Faktiskt mycket bra.

Jag sneglade på klassen. Flera av skitarna låtsades snarka, medan idioterna inte tycktes ha fattat ett dugg.




--
Det är en bra bok