humanspecies

Under broarna vi gå
Ständigt och jämt vi aldrig lär försvinna ändå
Och jag har sett i dina ögon, smaragder av blå
Skiner som solen, den omfamnar mig
Rik var pojken med pengen i hand
Född var sonen av dess slag utan olycka
Vi står bredvid hästarna, vi aldrig fortsätta gå
Undrat har jag länge, vart är det vi står?
Kan vi förmå oss att vilja, att våga?
Eller kan vi jämt vandra i tanken och aldrig såra?
Inom dig jag aldrig sett så små men fina blå ögon
Smaragder som skiner som solen
Omfamnar mig då
Vart försvann lyckan?
Vart försvann dess blå?