humanspecies

Jag hatar att jag sitter i soffan med datorn i knät på nåt otroligt störande sätt, jag kan inte ens skriva rätt utan att hela skiten ska skaka. Har ni någon gång känt hat mot allt, bara velat skrika helt spontant ut att man hatar dom och att man inte skulle kunna give a fuck om hur fan det går med deras liv? Idag var inte en sån dag, men ibland kan man få såna tankar efter dagen är slut, då man just ska lägga sig och funderar över dagen liksom. Livet är skumt. Jag kom på idag/(snarare för 15 min sen) att jag kanske (vet inte vad det är på svenska) "Suppress my emotions" liksom, för att ibland har jag funnit mig i den situationen att jag känner något helt annat och då tänker jag tillbaka till vad som hände för ett tag sen och undrat "Hur kunde jag göra så, hur kunde jag tänka så" Shit jag kanske bara skriver i gåtor trots allt.
Men svaren är aldrig lätt att finna. Jag känner mig förtryckt av migsjälv, att ibland kanske jag inte visar vad jag egentligen känner, som t.ex det här med gråtande; att jag kan i stort sett inte gråta typ, jag känner ibland att jag vill gråta för att det är skönt på ett sätt. Förövrigt är den enda som sett mig gråta är min mor. Och om man räknar det tekniskt sett så har mitt ex också sett mig gråta (But that's another story med tanke på att hon redan grät, och jag ville gråta med henne i sympati, det fungerade till slut då. Inte helt ärligt gråt men ändå)

"It might be under your seat, or maybe your seat, or maybe EVEN your seat"